Och så blinkar det till

2010-08-08 15:25:23
.
Jag brukar tänka att jag inte gillar Kent. Deras musik är så fruktansvärt deppig så om jag inte är ledsen innan blir jag det efter att ha lyssnat på dem. Nu ska jag vara ärlig och erkänna att jag inte lyssnat så mycket på deras texter, jag har inte lyssnat så mycket på dem över huvud taget, just för att musiken är så deprimerande.

Men så i dag mindes jag plötsligt något som jag glömt av. När jag var 20 år och fortfarande bodde hemma i mitt tonårsrum i vårt gamla hus låg jag på sängen och förundrades över att jag faktiskt tyckte Kent var ganska bra. Peter hade bränt deras album Du & jag döden till mig och jag spelade den på min bergsprängare som stod på min vita metallbyrå från Ikea bredvid sängen. Eftersom jag inte hade något omslag visste jag inte vad låtarna hette men det fanns några som jag verkligen gillade och dem lyssnade jag på om och om igen.

När jag kom på detta var jag tvungen att leta upp albumet på Spotify och lista ut vilka låtar det var jag tyckte om. Två av fovoriterna var Klåparen och Järnspöken och jag tycker fortfarande att de är riktigt fina.

Kent kommer nog aldrig bli några stora favoriter hos mig men det är mysigt att minnas och återupptäcka musik som påminner en om hur livet har varit och vilka människor som finns där ute någonstans.


  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0