Jag tänkte att jag skulle uppdatera här men jag kommer inte på nått att berätta för er. Eftersom jag de senaste dagarna varit på uni eller försökt skriva på min filmuppsats finns det inte jättemycket spännande att berätta. Lite måste jag ju få hålla för sig själv också ;)

Filmuppsatsen ska in på måndag och då ska det finnas 2000 ord nerprintade på mina papper. En så länge har jag skrivit nästan 200. Christ! Jag har försökt skriva hela dagen men det slutade istället med att jag bytte analysfråga för fjärde gången (vi har bara fyra frågor att välja mellan så jag antar att jag kommer hålla mig till den här). Jag ska också hinna förbereda mig för en tenta samt skriva en novell till på onsdag. Jösses Amalia!

Ja, ja det går nog bättre imorn. Man kan inte alltid vara en god student, speciellt inte när det finns så mycket annat härligt att göra. Jag lever ju efter det där mottot att man bara har ett enda liv och jag ser ingen anledning att inte utnyttja det livet medan jag har chansen. Shit, det låter som jag ska trilla av pinn snart men ack nej, misströsta inte mina vänner. Jag har inga planer på att lämna er ifred än på de närmaste 75 åren (ett diplom från vad jag antar kommer vara nån av Vickans kungliga ungar kommer hänga fint på min sovrumsvägg på ålderdomshemmet. Fy sjutton).

Och vad vore livet utan mig va? Jag har ganska svårt att föreställa mig det. Det finns ju tyvärr alldeles för många stackars satar ute i världen som faktiskt lever i den verkligheten. So many people, so little time... Jag får helt enkelt se det positiva i att de lever i ovisshet. Man kan inte sakna nått man aldrig haft eller hur är det? Det man inte vet har man inte ont av? Var det nån som sa hybris?

Dags att sms:a herr Blund snart kanske? Jag tror det. Jag skyller på att det är fredag, klockan är 02.40 och jag har i stort sett inte lämnat huset på hela dagen.

Bisous (för tillfället pussas vi bara på franska)