Åh, denna underbara fantasi! Det killar under huden, lungorna fylls med luft i expressfart, behagliga rysningar rusar längs med ryggraden, det spritter i kroppen, hjärtat gör små volter och mungiporna är omöjliga att hålla tillbaka. Tänk att hjärnan kan spela kroppen såna spratt? Falska kärleksspratt. Ett leende kan räcka, ett leende som inte ens är till mig, ett leende som egentligen inte ens är äkta. I ärlighetens namn så tackar jag och tar emot. Sanning eller ej, om hjärnan kan få kroppen att känna sådan härlig kärlekslycka, om en bara för en liten stund, så är det fine by me  även om jag i själva verket blir lurad. Jag tror dock inte att ALLA känslorna är konstgjorda... Men det lämnar jag utanför denna virituella värld. Oftast i alla fall ;)

Nu ska jag sväva bort mot sängen på mina tillfälliga rosa moln. De är gjorda av äkta plast men jag tillåter hjärnan att lura mig än en gång.

Tack Cappie! Tills verkligheten knackar på...