Jag anser oftast att jag är en ganska så bra flickvän. Visst, jag strör väl kläder omkring mig, glömmer nästan alltid att stänga dörren till klädkammaren, surar ibland över de mest banala saker och tjatar kanske lite väl mycket (dock i all välmening) om pojkvännens Coca-colakonsumtion. Men i det stora hela tycker jag ändå att jag är en bra flickvän. Jag väcker honom ofta på det enda sättet killar vill bli väckta (jag menar med frukosten färdig - ni som tänkte på något annat är i och för sig inte helt ute och cyklar...), jag gnäller inte allt för mycket när han ska åka på sin tredje killresa inom loppet av en månad, de gångerna jag inte haft någon lust att rulla runt naken i sängen kan nog bannemej räknas på en hand och jag lagar nästan alltid både frukost, lunch och middag till oss. 

 

Men...

 

När det kommer till pojkvänner så är jag ibland en snokare(!) Inte till den grad att jag går igenom varenda låda, vänder på madrasser eller letar i byxfickor. Men tillräckligt för att titta i en byrålåda, knappra på en mobil eller kolla på bilderna i datorn. Jag har under mina tidigare förhållanden upptäckt att om man tittar en extra gång så hittar man alltid något. Ett sms som inte borde skickats, en tveksam bild som inte föreställer mig, olagliga substanser eller ett bevis som bekräftar en misstanke. Det är absolut inte något av ovanstående jag förväntar mig att hitta nu, men ändå kan jag inte låta bli att titta.

 

Att det ska vara så jäkla svårt att låta bli den där byrålådan, eller att öppna facebooksidan som alltid är inloggad eller att kolla i en gammal telefon som inte har något kodlås.Vad beror det på? Tidigare erfarenheter? Men jag kan ju inte på långa vägar jämföra det här förhållandet med några av mina tidigare. Svartsjuka? Men jag har ju inga misstankar om något. Osäkerhet? Jag tror ju inget annat än att han verkligen älskar mig. Är det bara ren och skär nyfikenhet då? Jag vet inte, kanske... Eller så vill jag bevisa för mig själv det jag redan vet: Du kan lita på honom.

 

Oavsett anledning, lika spännande och ont i magen-jobbigt som det är under tiden man snokar lika mycket skäms man efteråt. Inte fan ska det behövas kod och lås på allting i sitt eget hem för att inte  "riskera" att flickvännen hittar det. Eller? Men å andra sidan kan jag inte låta bli att tycka att de inte borde vara tabu att titta i pojkvännens låda. Det borde ju inte finnas något som flickvännen abslout inte får se. Ja, det skulle väl vara en födelsedagspresent eller en förlovningsring då i så fall ;)

 

Men det jag menar är att om min kille skulle vilja kolla på mitt fb-konto eller läsa alla meddelanden på min telefon så skulle det vara helt okej. Jag har ingeting att dölja och det finns ingenting som jag inte skulle kunna förklara. Men jag vet att alla inte är på det sättet, vissa vill ha sina grejer i fred och då borde man ju kunna respektera detta. Men om man själv inte är speciellt privat eller hemlighetsfull så kan det ibland vara svårt att förstå att andra vill vara det. Nu är väl han med stort h varken så hemlighetsfull eller privat egentligen, men han är det mer än mig och det är tillräckligt för att jag ska bli nyfiken.

 

Kruxet med att snoka är ju att man förr eller senare alltid ställs inför samma dilemma. Vad gör man med informationen som man hittat och inte vill annat än att fråga om? Det är ju nu man har försatt sig i en så kallad prekär situation. Skulle man ha upptäckt något riktigt sliskigt är det ju skitlätt att bara släppa skuldkänslorna över ens egna lilla brott och skrika för full hals. På honom bara!

 

Men vad händer när man hittar något som är lite tveksamt. Något som skulle kunna vara lurigt, men något som också skulle kunna ha en logisk förklaring. Låter man nyfikenheten (och i ärlighetens namn svartsjukan) ta över och avslöjar siig själv genom att konfrontera sin partner, eller sväljer man det lilla frågetecknet som uppstått och håller sitt brott hemligt för all framtid?

 

Jag vet inte...