Vad ska jag säga? Man vänjer sig fort...

 

När Marcus och jag började träffas hade vi 25 mil emellan oss. Och så var det de första sex månaderna av vårt förhållande. Att det gick tio dagar mellan varje gång vi sågs var helt naturligt då.

 

Nu är det lite annorlunda. När vi sover på var sitt håll är vi båda fortfarande i Västra Götaland och tar det inte mer än en timme att hamna bredvid varandra igen. Så de senaste två månaderna har vi träffats i stort sett hela tiden. Semestertider gör ju inte saken svårare direkt :) Självklart har det varit någon helg där och några dagar där som vi inte har setts men i runda slängar har vi träffats hela tiden. Och vet ni vad? Man vänjer sig fort.

 

I lördags när Marcus drog iväg på tävling åkte jag till Gbg för att greja med lite saker, träffa kompisar och krama på mamma. Planen var att Marcus skulle komma hit på onsdag kväll, alltså imorgon. Självklart toksaknar jag honom när vi inte ses men jag anser ju att vi är ju rutinerade långdistansare vid det här laget. Jaja, mellandistansare i alla fall... Så ni kan ju förstå min förvåning när Marcus frågade för en stund sedan om han inte kunde komma redan ikväll istället för imorgon och jag blev så glad att jag började gråta (!) Heeelt otippat från min sida kan jag säga. Haha! Om inte det är kärlek...?

 

Jag tänker ju inte sätta det i system att börja grina varje gång vi har varit ifrån varandra i tre dagar, men att jag längtar efter honom lika mycket varje gång - det råder det absolut inga tvivel om.

 

Tusan vad jag tycker om den killen alltså.

 

 

Jag älskar dig! ♥